Det tysta kriget

I skuggan av kriget i Irak pågår ett tyst krig på 56:e gatan här i New York. På ena sidan ett normalt svenskt par i sina bästa år. På andra sidan sidan en butter doorman som sett sina bästa år.

Det hela började i julas när alla våra doormans var extremt trevliga och höll upp dörren mest hela tiden och alltid hälsade glatt. Vi fick då reda på av en av Jessicas svenska kollegor här borta att man skulle ge alla som arbetade i huset en summa pengar i julklapp. De visade sig att inte mindre än 39 pers arbetar här...
Man skulle ge cirka 10 dollar per person. Vi funderade ett tag och sen sa vi aldrig att vi "skänker" 400 dollar till dessa nissar som bara öppnar dörren åt oss. Vi betalar tillräckligt i hyra och gymkortet kostar som ett SATS-kort fast gymet är på 50 kvadrat.
Nog med utlägg var vår ståndpunkt.

Dagarna efter nyår, när det gick upp för en viss doorman att vi inte gett någon "julklapp" till han, så har han slutat hålla upp dörren åt mig. Han hälsar inte längre och vore han lite yngre kanske han skulle läxa upp mig.
Våra paket som levereras till receptionen tar alltid en extra dag på sig att komma fram.
Frågan vi ställer oss är om all vår post verkligen kommer fram? Ska skicka ett brev till mig själv imorgon på prov.

Istället för att skänka 400 till dessa nissar så fick det bli en ny driver till lyxmannen. En El Diablo. Skaftet är ett VNR Nano Composite 46,5 tum mot normala 45 tum och endast 7,5 graders loft ska göra att det slås monsterdrivar i vår!


Den numer buttra doormannen...


Martas nya driver. Allt i livet handlar om prioriteringar, denna gång prioriterade vi en ny driver.