Nu är vi precis hemkomna från Vancouver. Det var på vippen att jag inte blev insläppt i USA igen. När jag fick mitt sexmånaders visum förra året och insåg att jag var tvungen att åka ut och in i landet ett par gånger skämtade jag och Jess om att jag kanske inte skulle komma in till slut.
När vi gick igenom passkontrollen så fick Jess gå först och sen jag. Oklart varför. Jag fick en ung kille som hamrade på sitt tangentbord i flera minuter innan han bad mig följa med honom. Ridå. Det är aldrig en bra sak när de inte bara stämplar dina papper och säger hejdå.
Jag får går in i ett kalt inrett rum med en massa sittplatser. Där sitter redan Tahir från Afghanistan men i övrigt är det tomt. Det är på den nivån hinner jag tänka. Marta och terroristerna.
Det kommer både en och två killar till som kikar på mitt pass och visum. De ringer sen någon ytterligare person och jag sitter där och kan inte göra ett jävla skit. I det läget vill man bara pissa på USA och deras förbannade immigrationslagar.
Jag vill vara svensk statsminister för en stund och införa ENORMA kontroller på varenda amerikan som vill sätta sin fot på svensk mark. Det ska vara en enda kö till passkontrollen även om det kommer ett plan från New York med 300 amerikaner. De ska få stå och vänta i tre timmar innan de får visa sitt pass. Sen ställer man konstiga frågor och om de darrar minsta på rösten eller svarar fel ska man skicka dem till Gotska Sandön där de förvaras i några månader utan kontakt med omvärlden medan man utreder vad de har för sig. Lämpligtvis får immigrationsverket ta hand om den biten så det tar riktigt jävla lång tid innan de kommer fram till nåt.
Om det kommer en politiker på besök från USA ska han/hon tas med in till ett kalt inrett rum på flygplatsen där det står stora anabolakillar som drar på sig plasthandskar och säger:
"-Bend over motherfucker!"
Så känner jag där jag sitter i ett kalt inrett rum på en flygplats med Tahir från Afghanistan som enda förbundsvant.
Till slut ropar de upp mitt namn och jag får gå fram till killarna bakom disken som frågar om Jess fortfarande arbetar i USA och om jag ska hälsa på henne. Jag svarar ja på båda frågorna och de stämplar mina papper och släpper iväg mig utan att förklara ett skit. Kvar sitter Tahir från Afghanistan och vem vet vilka tankar som går runt i hans huvud...
måndag 22 september 2008
Katastrofen var nära
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Kan inte annat än hålla med! Har också varit in och ut ur USA ett antal gånger och det är löjligt hur lätt det är att passera gränsen till Kanada - men inte att komma tillbaka till USA igen!
Haha, fan va bitter du låter Lyxmannen. Jag måste hålla med om att de som sitter i 'first line of security' är rikiga tomtar. Jag hade också problem varje gång jag skulle in med mitt visum. En gång tjafsade jag imot och sa 'att riktiga män jobbar inte, livet är för kort för det'. Då va de nära att de skickade tillbaka mig :-)
/rauken
Kan Tahir haft samma tankar som du???
Du såg inte Ryder Cup i helgen? Där har vi en kille som slår lååångt. J.B Holmes heter han. Har inte en överdriven översving som exempelvis den gode Daly, snarare en kort snärtig sak. (för jämförelse: http://www.youtube.com/watch?v=hv5vaa-FhL0) Men som han slår!! 341m (inte yards) mättes den längsta driven upp till i helgen. Oklart om han tryckte till den eller ej.
/Hacke
De släpper mer än gärna ut dig men om du ska in igen ska det vara såna jäkla problem. Sjukt.
Hacke: 341m är respekt. Där får även jag jobba för att hänga med ;)
Marta du tänker fel. Vänd andra kinden till heter det!
Vad hjälper det dig när du ska in i USA om det sitter ett par amerikaner och ruttnar på Gotska sandön??
Om du blir stadsminister (gud bevare:-) så jobba istället på att skaffa en gräddfil för svenskar in i USA
/V
HAHAHA!
Jag är inte sån lagd att jag vänder andra kinden till. Det skulle kännas bättre om det satt ett gäng feta amerikaner på Gotska Sandön och surade samtidigt som jag satt i det där kala rummet och surade.
Statsminister är nog inget för mig..
Skicka en kommentar