Nobu

Jag är 30 år gammal och har aldrig ätit godare mat än vad jag gjorde igår på Nobu New York. Jösses vilka smaker!!!
Det är ett direkt tjänstefel med omedelbar avgång som påföljd att inte besöka Nobu om man är i New York på semester.

Saxat från deras hemsida:
Nobu New York, the flagship restaurant of Chef Nobu Matsuhisa, has been a pioneer for Japanese cuisine since its opening in 1994. Nobu partnered with restaurateur Drew Nieporent and Oscar-winning actor Robert de Niro to bring his modern Japanese to Tribeca. Nobu draws upon his classical training at sushi bars in Tokyo and his life abroad in Peru, Argentian, and around the world to create a whole new trend in Japanes cuisine. The resulting dishes, including Yellowtail with Jalapeno, Tiradito Nobu Style, Lobster with Wasabi Pepper Sauce, and Black Cod with Miso, make Nobu the innovator of new style Japanese food.

Vi beställde in tre kalla rätter och fem varma innan vi avslutade med ett par bitar sushi-rolls och vanlig sushi. Följande rätter valde vi:
Cold Dishes
Fresh Yellowtail Sashimi with Jalapeno - ruskigt gott men inte så mycket mat
Sashimi Salad with Matsuhisa Dressing - kanske dagens höjdpunkt. Ruskigt god smak på det och tonfisken smälte i munnen
Salmon Skin Salad - den var sådär, ett litet felval. Vi avslöjar dock inte vems val det var :)

Hot Dishes
Rock Shrimp Tempura with Creamy Spicy Sauce - jag är inget stort fan av räkor men detta vara riktigt gott
Squid "Pasta" with garlic sauce - godaste bläckfisken jag ätit även om det inte var en favorit. Jess gillade denna skarpt
Arctic Charr with Crispy baby Spinach - Ruskigt gott återigen. Spenaten var som goda chips!
Sea scallops with Jalapeno Dressing - Servitörens tips. Starkt och gott!
Broiled Black Cod with Miso - Dagens höjdpunkt ändå. Fisken smälte när du la den in munnen och misosåsen var bara för god.

I Zagat-guiden får Nobu: Food 27, Decor 23, Service 23 $82
Det finns sex restauranger som får högre betyg på mat i hela New York så då förstår ni att det är leverans från köket på Nobu.


Den något udda inredningen. De öppnade vid 18.00 så vi hängde på låset kan man säga. När vi gick vara det fullsatt.


Sashimi Salad with Matsuhisa Dressing - världsklass!


Broiled Black Cod with Miso - det behöver liksom inte vara svårare än så här. Lite fisk och lite sås. Himmelriket !!!


Sea scallops with Jalapeno Dressing och Rock Shrimp Tempura with Creamy Spicy Sauce - båda riktigt goda och annorlunda rätter.

Fotbollsmatch - torsk 4-5

Så kom den till slut, första förlusten ute i Queens. Efter två säsonger där Lyxmannen aldrig förlorat en match så blev det igår torsk med 4-5. En förlust som de båda coacherna får ta på sig. Vid avspark var vi två man kort. En av coacherna skulle inte lira men han hoppade in i mål. Det hade fanimej varit bättre om vi hängt in en slips i mål, den hade motat fler skott. Inget skämt.

Vi tog ledningen med både 1-0 och 2-0 innan de gick upp till 2-2. I andra gjorde vi sen 3-2 innan de gjorde två snabba. Vi jobbade in en kvittering med ett par minuter kvar men sen gick ett långskott rakt igenom vår keeper med en minut kvar. Surt.

Det ska också tilläggas att jag kom hem 03.00 rejält sliten och vaknade upp 09.00 med en svår bakfylla. Avsparken vid 10.00 var därför lite tidig. Hade hoppats på ett par avbytare men icke. En man kort hela matchen. Med fullt lag hade vi vunnit lätt. Frågan är om detta verkligen kan räknas som en förlust?
Efter matchen visade jag mitt missnöje med tränarna och gick raka vägen till t-banan utan att säga hejdå. Lagkänsla? Inte det minsta.


Marta utmanar nån tomte.


Här kommer Marta semifri...


...målvakten räddar första skottet...


...men returen går ut till "The Swedish Sniper" som lobbar in bollen i mål.

Mercer Kitchen

Kocken Jean Gorges filosofi är "A cuisine to suit every taste" Han har ett gäng olika restauranger här i New York och igår kväll provade vi en av dem, Mercer Kitchen, som ligger på Prince Street nere i Soho.

Vår vän från Stockholm, Jonny Berg är på besök med sin vän Diana så de dök förbi på en fördrink hemma hos oss innan vi tog en taxi ner till Soho.

Vi började med ett varsitt ostron. Bara Jess har ju prövat ostron förut och man måste ju prova nya saker eller hur? Tyckte det var helt ok även om det kanske inte blir nån stor favorit.
Tog en fördrink och ett par förrätter innan vi gick på varmrätterna.
Jag och Jess tog en Slowly baked Salmon med potatismos och några grönsaker. Mycket, mycket gott var det. Så bra lax har jag inte ätit på bra länge.
Jonny och Diana tog båda Filet Mignon med nån sorts svamp till.
Middagen landade på dryga 320 dollar för fyra personer. Inte så farligt med tanke på att vi för det fick fördrinkar, förrätter, ostron, varmrätter och en pava Chianti.

I Zagat-guiden får Mercer Kitchen Food 22, Decor 23, Service 19, $56


Ingen favorit men det blir nog fler ostron vad det lider.


Filet Mignon med shitake-swamp-sås


Jonny och Diana. Jonny var ju för övrigt med på Kopenga Masters här i augusti där han kom totalsist.


En risig bild från baren.


Ganska skön inredning på Mercer Kitchen även om det kanske inte framgår av denna korniga bild.

The Mist

The Mist är ju en Stephen King-bok som sen blev film. Dramatiskt slut och en betydligt bättre film än Sex and the city måste jag säga.
Idag är det lite The Mist-varning här på Manhattan. Man ser inte ett dugg från 39:e våningen. Vi får trösta oss med lite shopping på Bloomingdales istället.



Dessa bilder är tagna från samma balkong vid ungefär samma tidpunkt på dagen.

Sex and the city

Vi kör en myskväll hemma idag. Vädret är inte det bästa i New York och stackars Jess är utsliten efter en lång arbetsvecka. Det får bli lite thaimat från Chai Thai nere på hörnet av 8:e avenyn och 55:e gatan. Jess får sen välja en film som vi ska se ihop. Ibland låter jag henne göra det. Kanske en gång om året sådär. Nu kanske ni tycker det är hårt att jag alltid väljer film men då ska ni också veta att Jess konstant somnar efter ett par minuter av alla filmer hon ser så det spelar liksom ingen roll vad vi väljer.

Idag började vi kika redan vid 20.00 så då tänkte jag att fine, hon får välja. Det blev Sex and the city-filmen. Vi kikar i dryga 30 minuter sen börjar Jess ögonlock falla ihop. Jag knuffar på henne några gånger så hon vaknar till men ögonlocken fortsätter falla ihop. Jag tvingar henne att sätta sig upp men det hjälper inte. Hon får då gå och borsta tänderna och svabba ansiktet med kallt vatten. Det hjälper i 10 minuter men strax innan 21.00 så sussar hon i soffan. Jag får stänga av och tvinga henne i säng för jag vägrar se en risig film själv. Hade jag fått välja film så hade Jess fått sova i soffan tills jag kikat klart men jag genomlider inte denna tortyr själv. Fifan vilket skräp till film!

En liten cool detalj var att Carrie vill så gärna ha ett 917-nummer men får ett 347-nummer istället till sin nya mobil. Lyxmannen kör såklart ett gammalt klassiskt 917-nummer på sin telefon. Som de riktiga New Yorkarna har!

Vi har hamnat lite ur fas jag och Jess. Hon somnar vid 21.00 medan jag har en något störd dygnsrytm efter besöket i Vancouver så före 02.00 är inte att tänka på att lägga sig. Speciellt som jag vaknade just innan 11.00 imorse..


I oktober gick vi förbi inspelningen av Sex and the city-filmen. Detta är scenen där Carri kastar blombuketten på Mr Big.

Jess företag i fokus

För er som inte fått grepp på vad det är Jess gör så var det en artikel om hennes företag på realtid.se i veckan. Kanske inte förklarar så mycket vad Jess gör men ni får en bild av hennes företag som går som tåget för tillfället. Läs artikeln här.

Blev inte så sent

Var hemma igen vid strax innan 01.00 så det blev inte så hårt igår. Var visst rätt trött ändå för imorse vaknade jag 10.44 och undrade vad fan som hände. Så jäkla najs att va Lyxman ibland och kunna sova ut en fredag.

Kul att återse våra vänner från Maine-resan igen. De har för övrigt fixat nåt stort hus i Santa Barbara nu och ska inom kort flytta ihop där. Corina är fortfarande boende i New York men blir snart hemmafru i LA. Det fanns bubbelpool och sauna så vi ska väl se om vi kan få ihop tillräckligt med pengar för att göra en LA-resa...

Ett sent telefonsamtal

Precis när jag skrivit klart inlägget innan detta så ringer telefonen. Klockan är 21.30 en torsdag i september. Det är min vän Tyler som sitter på en bar i Soho. Våra vänner från Los Angeles, Rudd och Corina, som var med oss i Maine är tydligen på besök.
Bara att ta på sig en sliten tischa, kasta i sig en findrink och ge sig iväg. Sånt är livet som Lyxman här i New York.

Att göra ett första intryck

Det sägs ju att man har sekunder på sig att göra ett första intryck. Ibland stämmer det inte alls och jag bara älskar det!

Oväder

Man vet att det är oväder på gång när det sitter såna här lappar i hissen.

Inlägg nummer 500

Tiden går fort när man har kul. Detta inlägg är nummer 500 sen jag körde igång den 15:e augusti förra året.
Från början var det väl tänkt som en ren dagbok så mor, far och andra släktingar och vänner kunde se vad man höll på med. Skaran av läsare växer dock så sakteliga och kanske har vi hjälpt nån vilsen själ som ska till New York med lite tips vad man kan göra i världens huvudstad.

Vi började mäta statistik den 1:a december förra året, då hade vi 21 unika läsare eller iaf 21 unika ipadresser. Igår, den 24:e september, hade vi 209 så det går väl åt rätt håll.

Vi har haft ganska precis 50.000 besök på bloggen.

Man kan väl också säga att jag uppnått de mål som jag och Jess gemensamt tog fram vilket var att sätta en sorts norm för vad en Lyxman är och gör. Hon hade sin bild av vad en hemmaman borde göra medan jag hade en annan. Man kan väl säga att min bild avspeglas på denna blogg.
Googlar man nu på "lyxman" eller "lyxmannen" så dyker denna blogg upp överst vilket är ett erkännande så gott som något att min väg var den rätta.
Kanske kan denna blogg ligga kvar som en sorts bibel för framtidens ungdomar i Sverige. Den har ju ett tydligt budskap:
"-Jobbar du hårt så blir du förr eller senare belönad"


Besökskurvan sen den 1:a december 2007.


Här kan man se lite vad folk googlar på för ord för att hitta till bloggen. Som ni ser ligger "Veronica Augustsson" (Jess syster) högt upp på listan men det är inte utrett om det är hon själv eller någon annan som googlar hennes namn ;)
Det är också lite illa att "skrumplever" kommer på en hedrande 35:e plats...

Dinner at Smörgås Chef

Jag och Jess hade ett litet presentkort på Smörgås Chef som är en restaurang på Manhattan med skandinavisk inriktning så det fick bli en middag där ikväll. Du kan här beställa drinkar som heter Björn Borg eller en Viking Burial som mer liknar Gotlandsdricka.

Servicen var usel men maten var ganska god faktiskt. Vi har käkat IKEA´s köttbullar ett år nu så det var välkommet med lite ordentliga köttbullar och till det ett fint potatismos. Nu slår inte dessa köttbullar de du kan få på Kvarnen i Stockholm som nog tillhör Sveriges bättre men det var helt ok.
Då jag har börjat mitt nya liv så blev det vatten och OJ* till maten.

I Zagat-guiden får Smörgs Chef; Food 19, Decor 14, Service 18, $33


Lyxmannen med en portion köttbullar, potatismos, lingonsylt, gräddsås och blandade grönsaker.
*OrangeJuice

Cops on coffe break

FN har nån sorts gathering för tillfället. Igår pratade Irans, något kontroversielle, president inför säkerhetsrådet. Det var ju han som förnekade förintelsen av judar och tyckte att Europa eller USA borde ge staten Israel en bit mark som de kunde kalla sin egen så kunde de flytta från Palestina. Kreativ lirare denna Mahmoud Ahmadinejad.

Det var hursomhelst ENORMT med poliser, fbi-nissar, livvakter och annat löst folk på östra Manhattan idag. De har spärrat av hela kvarter runt varenda hotell verkar det som. Svarta, stora bilar stod felparkerade på varenda gata och muskelberg i kostym och örsnäcka stod precis överallt. De kom kortege efter kortege med 5-6 polisbilar och i mitten en svart limousine med bäcksvarta rutor.
Man undrar vad det kostar att ha ett litet möte i FN? Troligtvis mer än ett fotbollsderby i Stockholm iallafall.


11 patrullerande poliser på en bild, det får du ALDRIG ihop i Sverige. Inte ens i Stockholm finns det väl 11 poliser totalt som vandrar runt på gatorna?

New York Yankees

Igår kväll vann Boston Red Sox mot Cleveland Indians och därmed missar New York Yankees slutspelet för första gången på 13 år. Samtidigt går en epok i graven då det är sista året det spelas baseball på Yankee Stadium. Tanken var att de skulle gå långt i slutspelet för att säga hejdå till det stadion som de spelat i sen 1923 (med undantag för säsongen 74-75 då de spelade på Shea Stadium).
Många kallar det världens mest kända stadion och kanske har de rätt. Varje gång New York Rangers spelar en match i Madison nSquare Garden säger alltid kommentatorerna "Welcome to the world´s most famous arena" men det är ju en inomhusarena och inget stadion.
Sista matchen på Yankee Stadium blev den mot Baltimore i söndags där Yankees vann med 7-3.

New York Yankees har under de senaste 13 åren varit en dynasti inom baseballen. Det började 1996 när Joe Torre anställdes som tränare och man vann World Series 96-98-99-00.
Yankees har också den överlägset högsta lönekostnaden i ligan. I år betalar man ut drygt 210 miljoner dollar i löner. Med dagens dollarkurs blir det dryga 1.4 MILJARDER kronor bara i löner.
Mest betalt har Alex Rodriguez, eller A-Rod som han kallas, som förra året skrev på ett 10-års kontrakt värt 275 miljoner dollar. Med dagens växelkurs kan han casha ut 1.8 MILJARDER svenska kronor inom en tio-års period. Bara i år han han tjänat 30 miljoner dollar vilket är dryga 200 miljoner SEK. Detta är bara baslönen, slår han de rekord som alla tror han kommer slå får han ytterligare många sköna miljoner dollar. Lägg därtill eventuella sponsorskontrakt så förstår ni att de tjänas bra med pengar inom baseballen! Det var också A-Rod som strulade runt med Madonna här för ett tag sen vilket det skrevs mycket om i skvallerpressen.
Andra profiler i dagens Yankees är kaptenen Derek Jeter som varit med sen 96´ samt den legendariska closern Mariano "Mr Sandman" Rivera.

Men i år blir det alltså inget slutspel för Yankees trots sina enorma lönekostnader. Däremot går lokalrivalen New York Mets bra och ser ut att klara sig till slutspel vilket såklart är mycket surt för alla Yankees-fan.

Det kanske är inte var någon slump att Yankees missade slutspel i år då de indirekt kickade tränaren Joe Torre inför året. Hans nya lag, Los Angeles Dodgers, kommer nog att nå slutspelet. Även om de spelar in en lättare division så får de ändå spela i oktober vilket inte Yankees får.


Jag och Superswede-Grobecker var på Opening Day på Yankee Stadium i våras. Det var ju den sista öppningsmatchen så det var en jäkla massa hedrande av folk innan matchen.

Upp och ner i Central Park

En vaksam läsare av denna blogg tipsade om att en trollkarl skulle hänga upp och ner i Central Park ett par dagar. Det fick därför bli en sväng förbi Wollman Rink under lunchen idag för att kika på spektaklet.

Det är magikern David Blaine som kör nåt sorts PR-trick där han från måndag morgon 08.30 till onsdag kväll 23.00 ska hänga upp och ner. Han kallar det Dive of Death. Det såg rätt jobbigt ut att hänga där måste jag säga.
Massvis med reportrar och fans var på plats och man fick komma ända fram till David förn en pratstund med honom om man frågade snällt.

Jag undrar dock om han hänger där om nätterna eller om han går in till närliggande Ritz-Carlton och sover ett par timmar om nätterna när ju Central Park ändå stänger...


Här på Wollman Rink ska han hänga i 60 timmar.


Solen var nog säker det värst för han. Det är runt 25 grader i solen i New York för tillfället.

Trafikkaos på 8:e avenyn

Vaknar upp exakt 10.07 i dag tisdag. Det är ett jäkla tutande utanför så jag kikar ut för att se vad som händer. Det är ett enda stort kaos på 8:e avenyn. Är det nån parad på gång??


Trafikkaos på 8:e avenyn.

Dopade kanadensare

Jag får ett mail från min släkting i Vancouver som vi bodde hos i förra veckan: Just to let you know - the winner of the Grouse Grind Race completed the course in 28:02. I can hear your muscles screaming!
De har ju en tävling varje år i september där de löper uppför Grouse Grind som jag tog mig uppför i förra veckan. Det ska sägas på en gång, jag har har fortfarande halvsvår träningsvärk trots att det är ganska precis fem dagar sen jag nådde toppen. Aldrig hänt förut.

Vinnaren i söndagens lopp, Sebastian Salas, nådde toppen efter 28.02. Jag har dock svårt att ta denna tid på allvar då Grouse Grind Mountain Run inte samarbetar med Wada och därför genomförs inga dopingkontroller efter loppet. Man kan bara anta att alla är dopade vilket får min tid på 49.36 att framstå som ganska bra.

Världens bästa tv-serier

Har precis kikat ett par nya avsnitt av serien Entourage. Så jäkla skönt att den dragit igång igen (säsong 5) och att den håller samma ENORMT höga standard. Det är absolut en av världens, genom tiderna, bästa tv-serie. Har ni inte sett den så kika tre avsnitt och säg sen om ni kan sluta titta. Det är en drog.

En sån här lista är ju alltid subjektiv. Alla har väl sina favoriter antar jag. Min lista ser ut så här:

1. The Office UK
Frågan är om det någonsin kommer att göras en lika genial serie som The Office. Ricky Gervais skapade denna serie och spelade också huvudrollen som den egocentriske David Brent. Serien är filmad som en realityserie. Det är pinsamt, träffsäkert och fruktansvärt roligt.
Har ni aldrig sett The Office så rekommenderar jag er att gå och köpa dvd:erna ASAP
Vann ett par Golden Globe och mängder med andra priser.
Här är ett klipp från första säsongen.

2. Entourage
Det är allt man drömmer om som kille när man växer upp. Hollywood, pengar, kändisar och brudar. Inga konstiga intriger utan ett gäng fruktansvärt sköna karaktärer och en dialog som är GRYM! De har också förmått ett stort antal Hollywood-kändisar att spela sig själva i serien vilket ytterligare höjer GRYM-faktorn.
Karaktärer som Ari Gold och Johnny Drama kommer gå till historien som några av de skönaste någonsin.
Vunnit flera Emmy´s och Golden Globe samt en massa andra priser. Jeremy Piven som spelar Ari Gold har vunnit Emmy´s för "Outstanding Supporting Actor in a Comedy Series" tre år på raken.


En "best of" från Ari Gold. Legendariskt bra.

3. Beverly Hills 90210
Kanske är detta en kantboll men visst måste väl denna serie vara med om man gick på högstadiet/gymnasiet i Sverige när kabeltv introducerades på allvar i början på 90-talet?
Varje söndag satt man klistrad för att se hur det skulle gå för Brenda och Brandon och alla de andra. Man ville vara som dem och man fattade inte hur deras föräldrar kunde vara så coola med allt. Episoden där Dylans tjej blir ihjälskjuten går till historien som en av de sorgligare.
Vann en del utmärkelser men fick aldrig det erkännandet som den förtjänade.

Bubblare: 24 säsong 1 och 2 samt Prison Break säsong 1. Jag är ju i princip polare med alla i Prison Break så därför får den vara med.

Dagens låt: Ironik - Stay with me

Måndag igen

Jag vaknar upp till ljudet av sirener nedanför på 8:e avenyn. Klockan är inte mer än 08.00 en måndagmorgon i september. Jag känner mig lite sliten efter resan igår och de tre timmarna i tidskillnad gör sig påmind. Hade svårt att sova igår så klockan blev efter 03.00 innan jag kom i säng.
Det är då ganska skönt att inte ha ett arbete att gå till. Jag tar en macka och lite mjölk sen bestämmer jag för att sova ett par timmar till.
Jag bara älskar dessa måndagar nuförtiden!

Katastrofen var nära

Nu är vi precis hemkomna från Vancouver. Det var på vippen att jag inte blev insläppt i USA igen. När jag fick mitt sexmånaders visum förra året och insåg att jag var tvungen att åka ut och in i landet ett par gånger skämtade jag och Jess om att jag kanske inte skulle komma in till slut.

När vi gick igenom passkontrollen så fick Jess gå först och sen jag. Oklart varför. Jag fick en ung kille som hamrade på sitt tangentbord i flera minuter innan han bad mig följa med honom. Ridå. Det är aldrig en bra sak när de inte bara stämplar dina papper och säger hejdå.
Jag får går in i ett kalt inrett rum med en massa sittplatser. Där sitter redan Tahir från Afghanistan men i övrigt är det tomt. Det är på den nivån hinner jag tänka. Marta och terroristerna.
Det kommer både en och två killar till som kikar på mitt pass och visum. De ringer sen någon ytterligare person och jag sitter där och kan inte göra ett jävla skit. I det läget vill man bara pissa på USA och deras förbannade immigrationslagar.

Jag vill vara svensk statsminister för en stund och införa ENORMA kontroller på varenda amerikan som vill sätta sin fot på svensk mark. Det ska vara en enda kö till passkontrollen även om det kommer ett plan från New York med 300 amerikaner. De ska få stå och vänta i tre timmar innan de får visa sitt pass. Sen ställer man konstiga frågor och om de darrar minsta på rösten eller svarar fel ska man skicka dem till Gotska Sandön där de förvaras i några månader utan kontakt med omvärlden medan man utreder vad de har för sig. Lämpligtvis får immigrationsverket ta hand om den biten så det tar riktigt jävla lång tid innan de kommer fram till nåt.
Om det kommer en politiker på besök från USA ska han/hon tas med in till ett kalt inrett rum på flygplatsen där det står stora anabolakillar som drar på sig plasthandskar och säger:
"-Bend over motherfucker!"
Så känner jag där jag sitter i ett kalt inrett rum på en flygplats med Tahir från Afghanistan som enda förbundsvant.

Till slut ropar de upp mitt namn och jag får gå fram till killarna bakom disken som frågar om Jess fortfarande arbetar i USA och om jag ska hälsa på henne. Jag svarar ja på båda frågorna och de stämplar mina papper och släpper iväg mig utan att förklara ett skit. Kvar sitter Tahir från Afghanistan och vem vet vilka tankar som går runt i hans huvud...

Vancouver nästa

Jag och Jess tar nu lite semester igen. Denna gång ska vi utanför USA´s gränser. Vi ska till Vancouver, Kanada. Det är ju här som vinter-OS 2010 går av stapeln så jag tänkte reka lite åt den svenska olympiska kommitén.
Jag har också lite avlägsna släktingar som vi tagit upp kontakten med i Vancouver. Min mor och ena syster möter upp på plats.
Som vanligt när nordamerikaner får besök så spar de inte på krutet. Vi sa att vi gärna ville vandra en dag eller två samt åka på lite valsafari men utöver det hade vi inga önskemål. De kom då tillbaka med följande uppstyrda schema:

Fri. Sept.12 – 3 :25 pm - Jenny & Margareta arrive – Joan to pick up at airport
Sat. Sept.13 – 2 am – Martin & Jessica arrive – take taxi to Joan's
- Stanley Park, SFU, UBC – various driving tours during the day.
(staying at Joan's at first)
Sun. Sept.14 – BBQ at Betty & Rogers
Mon. 15th – Whistler = Joan, Lynne, Hanna, Steve, Jenny, Margareta, Martin, Jessica (Steve to drive van.)
Tues. 16th = Capilano Suspension Bridge = , Lynne, Hanna, Steve, Jenny, Margareta, Martin, Jessica (Steve to drive van.)
Wed. 17th = Whale watching with Joan
Thurs.18 – Grouse Mountain – with Joan
Fri. 19th – daytime ??? Dinner at revolving restaurant downtown Vancouver
- Jenny and Margareta will go to Lynne's
- Martin and Jessica will go to Joan's
Sat. 20th = Martin and Jessica – hiking with Joan, Sheryl
- Jenny, Margareta, Lynne, Steve, Hanna go to Victoria
Sun. 21st – Martin & Jessica leave at 1 – Joan to take to airport

Blir nog en skoj vecka. Återstår att se när vi kan blogga igen. Ha en toppenhelg alla läsare!!

New York - Vancouver med Michael Buble

Vi är nu i natursköna Vancouver. Ni som varit i San Francisco vet precis hur vädret är här. Varmt och skönt med en liten bris från Stilla Havet. Personligen tycker jag det är ett av de skönare klimaten man kan vara i.

Flygresan gick hyfsat. Det var inte fullt på planet så vi kunde breda ut oss lite. Maten var finemang och även om vi inte åkte Business Class var det ändå en helt ok resa.

När vi stod och väntade på våra väskor vid bagagebandet var det en jäkla massa snygga tjejer överallt. Jess funderade på om det kunde vara modeller som varit i New York under modeveckan som avslutas i helgen. Så kunde det förstås vara tänkte jag.
Det var speciellt ett par som alla verkade känna och gick fram och hälsade på.
"-Hi Michael" sa fler stycken och gick fram och hälsade på killen.
Jess sa att tjejen måste vara modell för hon var så smal och söt. Så kunde det förstås vara tänkte jag. Det verkade också lite som killen var ihop med tjejen och samtidigt var hennes manager på nåt sätt. Han ville liksom skydda henne från alla andra så det vara bara han som hälsade på allt folk medan hon stod med solbrillorna på.
"-Ska vi fråga om vi får ta kort med henne?" sa Jess. "Så kan vi lägga ut kortet på bloggen och fråga vilken modell det är."
Jag funderade lite men som den svensk man ändå är så går man inte fram och frågar sånt. Tur var väl det.
När vi väl får våra väskor och går mot utgången för att ta en taxi står det såna limokillar där med skyltar som säger "Michael Buble band"
Det var alltså Michael Buble, Kanadas största artist, Kanadas svar på Joey Tempest, som stod en meter från oss. Han hade varit med på David Letterman show i New York och var nu på väg hem.
Var väl en jäkla tur att vi inte gick fram till honom och frågade om han kunde ta en bild på oss och hans helt okända tjej...

Vancouver dag 1 - Stanley Park

Vancouver är riktigt jävla trevligt. Mycket vatten och en del berg runtikring gör inramningen magisk. Man går runt och bara njuter här i solen. Vi är för övrigt -9 timmar från Sverige numer. Så ni vet.

Igår tog jag och Jess ett Skytrain in till Downtown Vancouver medan morsan och syster åkte på en egen sightseeing med resten av gänget.
Vi strosade runt lite i city innan vi gick ner till stranden och sen följde den bort till den enorma parken Stanley Park. Går man runt hela halvön så är det en dryg svensk mils promenad. MYCKET trevliga vyer. Vi hann halvvägs innan det ringde i mobilen och de andra var på plats vid Vancouver Aquarium så vi begav oss dit.
Kikade runt i Akvariet tills det stängde sen blev det en timmes bilsightseeing runt i Vancouver. Vi var sju pers men satt ganska bra i en bil för fem. De gör STORA bilar här borta.
Avslutade dagen med en finfin middag hemma hos Joan där hon också bjöd på hemgjort rödvin. Mycket gott.


Från Stanley Park har man fina vyer över Downtown Vancouver.


Längs beachen som så småningom övergår i Stanley Park.


Jess på plats i Vancouver. Stort.


North Lagoon inne i Stanley Park med utsikt över Downtown Vancouver.


Dessa maneter hittar man på Vancouver Aquarium. Vi börjar få lite grepp på kameran och kan numer ta hyfsade bilder inomhus utan blixt. Inte illa för två fototomtar.


Denna vidriga orm låg och väntade på att få anfalla.


En groda för den som inte ser det.


Även Lyxmannen är på plats i Vancouver. Här på strandpromenaden.


Denna bil är tänkt att man ska åka fem nordamerikaner i. När vi från Sverige är på plats är det inga konstigheter att åka sju i den. En Chevrolet Avalanche.


Steve, Joan, Lynne, Mor, Jess, Syster och Hanna käkar brakmiddag med hemkört vin till. Smaskens.

Vad är i mannen på strandens tankar?

Vad tror ni denna man funderar på när han ligger och solar bland allt folk?

A. Gårdagens börshandel?
B. Lill-Babs?
C. Jenna Jameson? (klassisk porrstjärna)
D. Jonas Gardell?

Gissar ni rätt vinner ni inget annat är evig respekt.


Större badbyxor kan man kanske kräva...?

Vancouver dag 2 - Släktträff

Dag 2 i Vancouver blev lite av en slappardag och samtidigt en släktträff. Det var för övrigt värmerekord igår. 28 grader så här sent i September har de aldrig haft förut i vancouver. Förra rekordet var på 27 grader från 1938. Bra tajming. Eller välplanerat om jag får säga det själv.

Vi kuskade runt i Burnaby, Langley och Surrey under dagen. Alla förorter till Vancouver.
Började hos Steve och Lynne som vi var i Stanley Park med under dag 1. De bor i ett stort hus utanför Vancouver. Lynne är hemmafru med Steve kör en GIGANTISK truck runt hela Nordamerika i princip. Lynne är min mammas tremänning eller syssling eller vad man säger. Min mormor och Lynnes mamma var kusiner.

På kvällen åkte vi sen till Lynne och Joans syster Betty för lite middag och träffa lite andra släktingar. Trevligt och som vanligt här i Nordamerika stora mängder mat.

Nu sticker vi till Whistler. Ha det så bra!


Steve, Lynne och Hanna 10 år b or i ett stort hus med stor trädgård och ett ENORMT garage på över 150kvm.


Fick ett bildalbum från när Steve och Lynne var i Sverige 1977. "Popular swedish band" står på om Thorleifs. Tiderna förändras inte så mycket som man tror...


De har en ståndaktig bilpark famlijen Morris. Jag vill inte ens tänka på hur mycket bensin/diesel de förbrukar per år. Mer än hela Köping ihop troligtvis.
Först ut har vi Steves enorma truck. Jag är över 190cm ska man komma ihåg. Han har ett enormt släp också men det får inte plats på tomten trots att den var ganska stor.


Som förstabil har den enorm Chevrolet Avalanche. Vi satt bra sju pers i den igår.


De har såklart ett såkallat Motorhome. En stor husbil. Här kan man sova 8 pers om man skulle behöva.


Steve kör dragracing med en Harley Davidson i originalutförande.


Deras andrabil överst. Normalstor svensk bil. Nederst det enorma släp som han drar efter sitt Motorhome när de ska och tävla i dragracing.


Denna bil var faktiskt inte Steves utan en kille som vi träffade på kvällen. En ENORM Dodge. Notera att den har dubbla bakdäck om man skulle behöva det nån gång...

Vancouver dag 3 - Capilano Bridge

Det blev inget Whistler idag. Bilfirman strulade lite så Steve, Lynne och Hanna fick först en bil för sju pers när vi ju var åtta så de blev nästan två timmar sena. Vi tog en morgonpromenad i de härliga omgivningarna kring Joan hus i Burnaby och stack sen till Capilano Bridge dit vi egentligen skulle åkt imorgon.

Det blev återigen en mycket trevlig dag med mycket sightseeing och hel del sköna vyer.
Det sägs ju att människan är funtad så att den dras till vatten, berg och ett skönt klimat när den väljer var den vill bo. Eller nåt sånt iallafall. Om man nu ska bosätta sig någonstans där man får allt det där så är Vancouver en utmärkt plats att slå sig ner på. Massvis med vatten, höga berg och härligt klimat gör att man mer än gärna skulle stanna här ett tag.
Jag har redan hört mig för om inte någon av börserna här i Vancouver behöver en alert tjej i sina bästa år som också har en Lyxman i släptåg som kan hjälpa det eventuella företagets soccer- eller softballag om det skulle behövas. Så långt inga svar.

Imorgon gör vi ett nytt försök att åka till Whistler.


Morgonpromenad i Burnaby i det sköna vädret.


Vid Point Atkinson Lighthouse har man en skön vy över Stanley Park och Downtown Vancouver.


Hela gänget samlat i det sköna vädret.


Här stannade vi och lunchade. Det är strax norr om Capilano Bridge. Det står ett gäng och fiskar lax på stenarna en bit ner.


Capilano Suspension Bridge, 136 meter lång och drygt 70 meter över backen.


Hanna och Jess på bron. Oklart hur många som stryker med här varje år. Det svajade rätt bra ska sägas.


De hade byggt upp ett promenadstråk bland träden. Småtrevligt ställe. Jennan syns på bron rätt över.


Här är "The Swedes" vid Cleveland Dam.


En bild på ett träd vid Cleveland Dam.


Vi käkade Sushi till kvällsmat vid Lonsdale Quay. Mycket trevligt ställe med en stor matmarknad likt Hötorgshallen i Stockholm. Man hade också en rätt trevlig utsikt över Downtown Vancouver.