Amateur Night at Apollo Theater

Vi kom precis tillbaka från Harlem helskinnade. Det är alltid lite nervöst när man åker norr om Central Park tycker jag. Parken slutar vid 110:e gatan och ikväll skulle vi hela vägen upp till gata 125 där Apollo Theater ligger.
Vi hade förberett oss väl så kanske var det därför som allt flöt på så smidigt. Jag hade ny skyddsväst från Jobsafety och ett nytt baseballträ i aluminimun med mig medan Peter köpt en ny butterfly-kniv nere i Chinatown. Det i kombination med vår försvarsformation på t-banan och mycket snabba förflyttning från t-bana till teater gjorde att ingen var nära att kunna "robba" oss.

Amateur Night är ett ganska skönt spektakel får man säga. Det är 10 tävlande som inför en minst sagt kritisk publik framför sina nummer. Det var allt från rap till soul till saxofon till stand up comedy. När alla framfört sina nummer kommer de upp på scen igen sen får publikens jubel utse en vinnare.

Har ni aldrig varit i New York på en hockey- baseball- eller basketmatch så ska ni veta att publiken i New York är stenhård! Det finns nog ingen hårdare publik i världen vad gäller att såga sina egna spelare. Det buas så fort det finns en möjlighet och varje år är det nån stackare som får agera hackkyckling.

Det var självklart samma hårda stämning i Apollo Theater. De första artisterna klarade sig bra men sen kom det en vit kille och skulle köra lite stand up comedy. Snacka om uppförsbacke. Han kliver alltså in i hjärtat av Harlem och hinner inte dra sitt första skämt innan folk ställer sig upp och buar så taket är på väg att lyfta. Ett par män springer fram i gången nedanför oss och viftar med armarna och buar så mycket de orkar. Det är upploppsstämning och som svensk lider man lite med den vite mannen. Han har ändå tagit sig mod att kliva upp på scen men får inte ens dra ett skämt innan han leds ut till tonerna av enorma burop.

Det kommer sen ett par hyfsade artister men ibland kommer det spridda burop. Som den väluppfostrade svensk man är så buar man ju inte åt folk som ändå försöker men efter ett tag så kommer den första lilla skändningen från oss. Det är en african-american som sjunger nån risig låt som stora delar av publiken verkar gilla. Vi tycker han suger så jag greppar mitt baseballträ och sen buar jag. Först lite försiktigt för att känna av stämningen. Sen mer och mer tills jag får med mig några bänkgrannar i buandet. Det känns bra. Jag lyckas bygga upp lite hat. Killen kör klart sitt nummer och får bleka applåder.

Det kommer sen en totalt misslyckad african-american som försöker rappa men som suger nåt fruktansvärt. Nu släpper alla hämningar. Vi ställer oss upp och dras med i buandet som tilltar i styrka. Jag tar i för kung och fosterland:
"-Buuuuuu buuuu buuuu"
Jag hänger över relingen och fradgan stänker på publiken nedanför:
"-Loooooooooser"
Det är hat i dess renaste form. Skändningen är sen total när det kommer in en annan kille och leder rapparen av scen. En svensk skulle sjukskrivas i åratal efter en sån behandling.

Till slut vinner en skönsjungande kille från Brooklyn tror jag. Tvåa kommer min favorit, en tjej, som gör en grym version av Whitney Houstons "I will always love you".

Vi kör sen en såkallad 1-2-1 formation med dragna vapen när vi ska tillbaka till t-banan. Snabba fötter och en bra defensiv gör att vi tar oss helskinnade ner till 56:e gatan igen.

Har ni vägarna förbi New York så rekommenderas varmt ett besök på Apollo Theater och deras Amateur Night. Det är ett stycke amerikansk kulturhistoria.
Jag tror det kör varje onsdag och biljetter kan man köpa via ticketmaster.com


Peter, Emma och Jess i en såkallad solfjädersformation.


Här sitter vi på läktaren där det skändades friskt.